När kvällen och natten kommer känner jag hur det kryper på ryggen, axelpartiet blir stelt och gör nästan ont, trots att jag övar, övar och åter igen övar på att slappna av. Jag tycker att jag har blivit ganska duktig på det... men, nej! Spöken som ord, samtal, kroppsspråk... från förr ... det kan vara så sent som nyss, blandas samman i min hjärna, då kommer rädslan smygande...vem är jag? Vad ska det bli av mig E G E N T L I G E N?
Och sedan kommer dagen, den blir som vanligt... oftast i ensamhet, med mina egna tankar. Förvirrande och ibland klara. Orken som kommer och går....
Men mitt i den där rädslan och förvirringen, så finns det ett ljus.... långt, långt där uppe... skymtar det, då och då.
Hoppet finns kvar!