Jobbar den här veckan och är på ungdomsläger. Lägret är på Stjärnholm och för mig har det blivit ett nytt förhållningssätt i att "vara". Min roll är inte att fixa utan att vara. Små samtal under vandringen till badbryggan eller i gräset under äppelträden. Inte en massa måsten och inget "så-här-ska-det-vara". Det är skönt för jag tror inte jag är redo att gå in i "fixar"rollen och det kanske jag aldrig mera ska göra. Iallafall inte som jag var förut.
Det är gott att vara tillbaka i sammanhanget i kyrkan, visst finns det knasigheter som jag helst slipper men på det stora hela är det bra. Nöjd att få träffa gamla vänner och vi tar nya avstamp.
Jag måste bara tydlig och klar med hur och vilken riktning jag vill gå nu. Inget trams. Inget velande som gör att jag sviker min kompass mot att bli en självständig, trygg människa som
framför allt jag kan lita på. Det går sakta, sakta med myrsteg, något steg måste tas om och jag går i cirklar men det går framåt.
