Det är knepigt att inse att man inte är som vanligt. Att inte orka läsa eller skriva texter som jag är van att göra... huvudet känns som om det ska sprängas och det går inte att formulera ord... jag vet inte hur jag ska tänka... ord som tidigare mer eller mindre runnit ur mig... saknas...
Det känns som om det saknas en viktig del i och av mig. Lusten att möta människor, prata och umgås finns inte längre på samma sätt. Jag orkar inte möta nya människor och inser att jag måste kanske minska på nya intryck. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag saknar litteraturen, saknar att kunna läsa texter och att skriva text! Men det kanske är naturen som måste hela mig! Att jag ska tid att bli helad genom naturen!
