Försöker boosta för att komma iväg till ett spinningpass. Den här orken som kommer och går är tärande och samtidigt vet jag att det är ju bara att stå ut som gäller.. Tröstlöst när hjärnans spöken tar över och jag åter igen blir misstänksam mot allt och alla... Hjärnspöken som säger att "du är inte värd att älskas" det finns sååå mååånga som är mycket bättre än dig, varför skulle människor tycka om dig? Övergivenheten som blir så stark att det blir lättare att vara den som stöter bort först.... Då var det iaf mitt eget val... Önskar att det inte kändes så här.... För det är egentligen inte sant men det förstår inte min hjärna, när allt rasar. När självförtroendet inte existerar .....vadå? Självkänsla? Jag ÄR värdelös!
Känslan är som på bladet... Finns men finns inte....blir osynlig...