Onsdagen blev en dag med avsked, nya möten som blandats med tårar, skratt, allvar och glädje...
Jag tror att Gud ville mig något idag.... Varför skulle jag annars klä mig i diakonskjorta? Jag hade en känsla att jag var tvungen att gå på begravningen av en fin människa som dog plötsligt. Vi har möts genom Åren och de sista sju åren har vi haft fina och viktiga samtal! Den bön som dottern skickade med oss var känslosam och viktig! Men för mig var "Gabriellas sång" .... Sammanfattningen av våra samtal. Tack, tack... För att jag fick vara med och säga adjö! Otroligt tacksam för dagen!
Fick även möjligheten att träffa mina kollegor och fd klasskamrater. Viktiga möten, ögonblick med sanningar och skratt. Fantastiskt fint ordnat. Långt ute på Ekerö i en fin timrad villa mellan hästhagarna. Där ute i uterummet var det uppdukat med god mat och dryck. Därtill fick vi lyssna till varandras berättelser om vårt första år som diakoner .... Jag hade inte mycket att bidra med...
En kär vän berättade om liknelsen mellan Gud och en gps. Gps:en ger oss en ny rutt när vi kör fel... Gud ger oss samma chans att ta oss tillbaka, även om rutten blir lite annorlunda .... En omväg kanske? Eller en annan u-sväng? För mig var det en befriande liknelse! Mitt problem är fortfarande tilliten... Våga släppa taget! Jag är på väg, men vågar jag hoppa? Vad kan hända? Oron finns där .... Vad ska ske? Med mig? Vad är planen?
Saknad av människan i mitt liv.... Vad sker? Vad ska ske?
Jo, vad var det jag sa.... Tillit? Var inte rädd? Känn ingen oro?
Borde sova.......
Carina, du bidrog med din historia och din närvaro. Den var värd minst lika mycket som någon annans. Tusen kramar.