Nej, det verkar som om jag inte bara kan bestämma mig att nu,NUUUU ska jag börja jobba! Mycket runt omkring verkar streta emot.... Min fina läkare blev sjuk, när jag var taggad att diskutera min start på jobbet, min medicinering m m. Jag mötte mina blivande kollegor... fick många kloka tankar med mig ... som "det är ju bra om försäkringskassan är med på tåget, likaså arbetsgivare, kurator och läkare" hmmm, såklart, JAAA! Så nu har jag fööör bråttom igen!
Steg ett! Läkaren, vad anser hon i diskussion med mig vart jag är?! Steg två: Samtal med försäkringskassa och arbetsgivare. Steg tre! Kuratorn följer med mig på resan. I reflektion och samtal hur det går. Jag tänker inte hamna här igen! Det är totalt ovälkommet! Det är inget liv att leva, inte för mig och inte för någon. Sååå nu ska jag backa, försöka vara klok, intre stressa.... MEN längtar ju, längtar till ett liv i någon typ av normalitet.
Låter som att det finns en hel del måste och borde med här. Du är ok. Du är ok. Du är ok. Nu. Och nu. Och nu. Även när du har för bråttom. Även när du inte orkar lyfta ett finger. Det är som det är. Som Jojo brukar säga till mig:
"Don't push the river. It flows by itself."
Allting har sin tid. Det är så enkelt. Och så svårt, jag vet. Genom allt är du ok. Stanna upp. Nu. Och nu. Och nu. Du kommer inte hamna "där" igen. Du har redan varit där. Nu är du någon annanstans. Och imorgon igen, så är du någon annanstans. Jag tror på dig. Då. Nu. Och framåt. Du är en pärla, fina du.
/Mela