Den här tröttheten tar kol på mig. Från att vara hyfsat på G, ramlar jag ned i ett hål igen. Försöker vara positiv och se möjligheterna, men när orken är obefintlig .... Är det inte mycket att göra .... Bara vila, sova.... Vill ju så gärna vara på G igen, vara som vanligt igen, TROTS att jag vet eller får det berättat för mig att sååååå kommer det aldrig mera bli. Det blir något annat som är Carina. Andra val, annan typ av verklighet. Hoppas innerligt på 1:a september.... Att det verkligen blir min första riktiga arbetsdag på nya jobbet. Ja, nytt.... Har ju bara varit besökare.... Trots... Över ett års anställning. Är tacksam, tacksam för min arbetsgivares tålamod ( som om det fanns alternativ?!) mina fina arbetskamrater och församlingsbor, som jag lärt känna liiiite, som församlingsbo. Längtar verkligen till en vardag, samtidigt som jag självklart är rädd! För hur ska det bli? Duger jag? Orkar jag? Största frågetecknet är verkligen, O R K A R jag? Fast, såklart.... Det gör jag! Måste ju bara skola in mig! Än länge är det iaf sommar... Försöker njuta av den! I form av bl a rökta räkor och kräftor
1carola karlssonskriven
Jag vet att du fixar det, du är en stark kvinna precis som jag är, Jag vet vad du går igenom just nu, jag har också varit där. Du har familj runt dig som bara vill dig väl! Du fixar det!! massor av kramar från min!!
Svar:Tack, tack fina Carola! Jag hoppas att jag klarar det. Känns sååå långt borta just nu, bara.... Tack, för att du tror på mig! Och tack för att du delar dina erfarenheter! Längtar bara efter ljuset... Där längst borta i tunneln! Kram ❤️
Jag vet att du fixar det, du är en stark kvinna precis som jag är, Jag vet vad du går igenom just nu, jag har också varit där. Du har familj runt dig som bara vill dig väl! Du fixar det!! massor av kramar från min!!