"-Vi hade det hur bra som helst, hur bra som helst. Vi hade varandra och vi var inte hungriga!" Som svar på vad lycka är. Gerda levde i Norrland under 1920 talet. Livet är gott. Berättar dagens sommarpratare Mustafa Can. Jag önskar att jag kunde säga precis så, precis just nu. Ja, hungrig är jag inte och familj och vänner har jag också.... Men det där att ha det "hur bra som helst" fungerar inte just nu. För vad är det jag saknar, som Gerda hade? Jo, kanske orken? Att tillhöra just det där sammanhanget? Kanske? Är det så att familjen betyder mera för mig än jag förstått? Det här att barnen är vuxna, skapar sina egna liv.... Vilket är, precis som det ska och på sitt sätt ljuvligt! MEN, men tröttheten.... Tröttheten är förlamande. Har familjen med det att göra? Tycker att jag borde hittat tillbaka, efter att ha arbetat för mycket! Utmattningen måste ju läka ut! Jag behöver inte göra något, jag vet.... Men samtidigt så stressar det, att vara "lat". Klarar inte av att ta mig samman och på samma gång försöka inbilla mig att det är okej att vara "lat/orkeslös". Tankarna virvlar runt som vanligt!
Tycker om ljuset i det här ridhuset! En fin son och en vacker häst, Cocco.
