intro på jobbet är på G. Ängel, Maria, läsa förbön... Mmm, ja... Det går. Det går. Det går framåt...
Tar energi, massor av energi att öva mig att ställa klockan, som egentligen inte behövs. Lägger man sig halv tio (när man egentligen är nattuggla nr 1) och ska upp klockan åtta, är det tillräckligt med sömn.
Det snurrar i huvudet, kring mående, hur jag är, VEM jag är, vad är betydelsefullt och inte... att få ro, hur jag kan få ro, att jag måste få pausa. Orkar faktiskt inte med alla tankar och att göra rätt, att vara rätt... Det mesta blir helt fel ändå. Tar fortfarande hänsyn till alla andra, trots att min tanke är att JAG måste ju oxå få leva, överleva ...
Längtar efter pausknappen, måste vila, nu!
Vad är det att skratta? Vet jag hur man gör?
Orkar inte vara den där man hela tiden frågar... Har du haft kontakt med försäkringskassan? Vad har ni för plan?
Är det enda som gäller, när man är människa...vad man gör, jobbar med?
Jag är ju människa ... Trots att jag inte arbetar, precis, just nu.... Jag ÄR!
Det blir visst jul, även om jag inte orkar eller vill. Känslan är kvävande... Tar på något sätt all min kraft.