men inte för mig... oron sprider sig i bröstet... tungt, påminnelse om att det är något som trycker... trycker lite hårdare och lite hårdare... låt mig vara, skriker en röst i huvudet... vad vill du? Vad vill du ångest? Du har ingenting här att göra! Det är sol ute! Jag har börjat köra några tvättmaskiner, druckit en andra omgång kaffe.... är hungrig... fixade en smothie.....det hjälper inte! Det börjar igen, det återkommer... länge sedan sist du hälsade på, Herr ångest... varför kommer du nu? Du är inte välkommen! Jag vill inte ha besök!
Försöker hitta tröst i bönen... i orden....
Gode Gud, du som vill mitt liv, hjälp mig att förstå, det jag inte förstår just nu. Ta min hand led mig. Led mig så att jag vågar se min egen bräcklighet, för att åter få fyllas med ditt goda så att även jag blir till välsignelse för den här världen. Amen
Carina...känner igen mig...Och för mig är det paradoxalt så, att när jag välkomnar ångest, tvivel, rädsla eller vad det nu är som knackar på, när jag nyfiket säger "Hej! Välkommen. Vad har du på hjärtat?" Då lättar det. Ofta. Inte alltid. Kan du låta det vara precis exakt så jobbigt som det är? Inte "Det borde vara annorlunda." Mer "Det är som det är. Just nu känns ett starkt tryck. Så är läget." Jag vet att det inte är enkelt. Jag vet. Och ändå. Varma hållande kramar från Mela