tårarna rinner sakta nedför kinden..... vem är jag? Hur förhåller jag mig till mig själv och till andra människor? speciellt det där med andra människor är, precis just nu en stor fråga! Är trött på att vara sårbar, orkeslös... hatar ordet, ORKESLÖS! Men det är verkligen så det är... minsta tanke som hjärnan får för sig, gör mig orkeslös.... hatar den förlamande känslan som sprider sig i kroppen... helt plötsligt har den lagt sig som en tung, fuktig, äcklig yllefilt över min kropp och hjärna. Förlamningen sprider sig....orkeslösheten, ÄR där. I orkeslösheten finns det en känsla av att vilja ta ansvar, ansvar över min familj, släkt, vänner, jobb, praktiska saker som städa, tvätta, ringa jobbiga samtal... men så går det inte! Det går inte! och tårarna kommer, för jag är så där fantastiskt oduglig. Som inte kan, som är orkeslös. Det är ett "fulord" i min värld, orkeslös! Jag orkar inte, ta ansvar för min familj... fast....de är ju fullt kapabla att ta hand om sig själva och de behöver inte ta ansvar för mig! Jag klarar inte av att de tar ansvar för mig eftersom det innebär att jag måste ta ansvar för dem också! Detsamma gäller för alla andra delar i mitt liv också. Jag MÅSTE våga börja fokusera på mig själv! Jag måste skala bort alla mina s k "måsten", men jag behöver hjälp! Hjälp att känna att det är okej att inte ta ansvar för alla kära människor jag har omkring mig. Ja, jag är egoist! Just nu måste jag få bli egoist! Bara tänka på mina egna behov, upptäcka vilka behov jag har.
Frågan är om jag måste ned på "noll"? Vad är "noll"? Har jag inte varit, där allra längst ned? Är det här "noll" något annat? Hur kommer jag isf dit? Hur går den vandringen?
Johan Cullbergs bok om kris och utveckling, all utveckling sker genom någon typ av kris. Hans Öhman påpekar att det är genom krisen som vi kommer vidare och ofta, ofta hamnar vi i läget att vi väljer om, väljer på nytt och valet hamnar ofta i det livnära! Jag längtar dit... hitta det livsnära, hitta mig, dra mina gränser, sunt och bra. Trevligt blir ett ord som dyker upp... va fan är trevligt i det här sammanhanget? Är det så jag har jobbat genom åren, att vara trevlig? Ja, så är det nog... det ska vara trevligt... jag ska vara trevlig.... även om jag vill spy på allt, bara gå min väg... så är jag "trevlig", för jag förväntas att uppträda så. Måste avveckla det!
Bli fri! Sikten måste vara fri, som för björkarna där vid strandkanten!
Återupptäck glädjen i livet
Det kan vara fullkomligt omöjligt att känna iver, lust, hopp, entusiasm eller motivation när du är deprimerad. Alla känslor som normalt hjälper oss göra saker är som bortblåsta. Ofta är de ersatta av motsatsen, olust, sorg, hopplöshet eller tomhet istället.
Även om de depressiva känslor hindrar dig från att finna glädje i att hitta på något, försök göra sådant som du normalt skulle tyckt om. Ofta finner man att man får ut mer av det än vad man förväntat sig. Det är också hjälpsamt för att förhindra att depressionen tvingar dig in i en ännu mer deprimerande tillvaro.
Prioritera att återupptäcka glädjeämnena i livet. Det är inte ovanligt att deprimerade fastnar i vad de borde göra eller vad de inte klarar. Det finns inget som är viktigare än att hjälpa dig själv bli bättre. Prioritera sådant som normalt gör dig glad.