Ser på cancergalan i på 7:an. Just nu handlat det om livmoderhalscancer och jag minns när jag fick beskedet 15/2 2008. Förstod ingenting, livet stannade bara för att sedan skaka av mig beskedet. Jobbade på som vanligt, oövervinnerlig. Klarade inte av att tänka på vad det innebar, vad det kunde innebära. Det halvåret var galet. Byte av jobb, från Sensus förbundskansli i Älvsjö till Sigtuna folkhögskola, prövning inför att bli diakon, vilje skilja mig och flytta. Jag hittade fyra fyror centralt i Södertälje, trots att det egentligen var omöjligt (enligt alla som visste). En galen vår, och jag lossades inte om att det fanns något i min kropp som inte skulle vara där.
Jag ser kvinnan med sina två små barn, som inte överlevde. Jag hade en sådan tur! Det visade sig tillslut att det inte var cancer utan bara cellförändringar.
Vi tog några bra beslut och det var att var dotter fick ta sprutor mot just den här typen av cancer. Att vi försökte leva som en familj igen, även om vi gav upp senare.
Jag gick inte igenom nålsögat på stiftet, såklart! När jag inte kunde berätta om mig själv, i presens! Utifrån bibeltexter, en metod som jag arbetat med. Konstigt att vara i situationen, reflektera att jag inte klarade av det, samtidigt som jag skulle utföra uppgiften, att berätta om mig själv. Märklig upplevelse.
Tacksam för att jag tilläts gå igenom proceduren året därpå. Tur att jag berättade, varför jag var så .... Annorlunda. Många kände mig och ingen, inte ens jag själv kände igen mig. Pedagogen som var opedagogisk. Inte anträffbar som människa.
Jag funderar även nu, om jag är anträffbar. Är det så att jag skapar ett skydd? Orkar inte prata, berätta... Vet jag egentligen vad jag tycker, tänker? Lätt att skylla på medicin och det har och är en verklighet också, men det är nog inte hela svaret, tyvärr.
Process, process... Usch så jobbigt!
