Förhoppningsvis blir det en vardag i mitt liv. Försöker få till mitt schema som ska lämnas in till lönekontoret. Det är gjort men jag är tveksam till att det ska fungera i verkligheten. Tankarna hamnar hos Elna och hur vi ska få ihop verkligheten, hon har ju inte direkt varit ensam ännu. Vi har ju haft inneboende sedan i januari och det har inneburit sällskap för Elna. Både på gott och ont... Nu vet hon inte hur det är att bli lämnad själv. Vi övar och hon förstår stanna och vänta men det är något annat att lämnas i flera timmar. En dag i taget....
Mina axlar eller mera armarna följer inte riktigt med mig just nu. Jag har svårt att lyfta framförallt vänster arm upp över huvudet. Att knäppa Bh:n går knappt. Jag misstänker att det är stress. Subtilt uttryck ... Som jag borde fatta ... Min kropp pratar med mig. OCH jaaa, jag fattar! Minskar mina egenpåhittade uppdrag på jobbet. Säger inte ja, till allt, trots att jag vill och är nyfiken. Jag får hjälp med arm och axel, snart, snart! Längtar efter att få tips på hur jag stävjar problemet.
Sover okej, men kunde vara bättre. Konfirmandlägret gav ju inte direkt påfyllnad på sömnen men det är okej.
Fina och kloka ungdomar! De är ju alltid (få undantag) så härliga! imorgon ska jag vara konfirmandledare, också åååårrr sedan, men så kul!
I övrigt, längtar jag efter någon form av normalitet, vad det nu kan vara.... Nytt jobb i nytt sammanhang, unghund, bo i lägenhet (med riktigt knäpp granne) och hitta nya fritidsaktiviteter. Livet är föränderligt och inbland är det faktiskt lite läskigt. Jag vet vad som fungerar nu men imorgon? Fast, egentligen... Så är ju livet, som tur är! Föränderligt, skönt att vara människa! Då är det som det ska vara, föränderligt!
Våga söka vidare, hitta ljuset, hitta tillbaka till lusten och glädjen!