Ytterligare en dag på jobbet. Jag försöker hitta min roll, försöker vara medgörlig eller accepterande eller va´ tusan det kan handla om. Ger mig ofta, inte helt enligt min egen plan, från början... men ... ingen idé att ta strid, finns ingen poäng i det. Tiden får ta det den behöver för att jag ska komma i takt. I takt med livet, det liv som kommer att vara annorlunda mot hur det varit. Jag insåg det igår. Så tydligt när jag mötte en vän och kollega som bara ... ja, bara tänkte... och uttryckte... du måste lyssna på din kropp, vända skutan.... lära in nytt och annat.
Mmmm, så sant fina vän. Jag försöker, egentligen vid varje andetag... men det går sådär... meeeen jag försöker verkligen, utan att hävda min rätt och bli upprörd. Varje möte och varje "uttryck".... inte lätt men jag jobbar på det.Jag vill inte vara där jag varit, aldrig mera! Det är min önskan och min vilja.
Jag är otroligt tacksam på ett plan över mina år i utmattningsdepressionen, på ett sätt. Nu kan jag förstå, på ett sätt. Utsattheten, i att inte tillhöra.
Att på ett sätt, välja att inte tillhöra ett sammanhang. Hur allt kan bli för mycket, att inte vilja leva, både det här livet och i den här världen.
Att bli sviken... på olika sätt.
Hur ekonomin bara försvinner.
Att bli ifrågasatt, va` fan, vill du inte bli frisk...eller?! ... Typ....
Rädslan.... bland kära vänner. familj och andra...
Tacksam, för du som orkade, orkade finnas kvar... på olika sätt, och som inte blev livrädd och gav upp. Även om jag inte uttryckt det så vet jag, på något sätt, att du finns där.
Nu ska jag (du som känner mig vet att jag är strukturerad även om det oxå faller... men en grundstruktur för att) få kontroll på vad livet ska innehålla framöver. Det är så lätt att strukturera livet genom arbetet och 40 timmar per vecka. Bra eller dåligt? Både och.... livet bör inte levas genom arbetet.. men det är ju en sådan stor del av mitt liv. Mitt sätt att fly från verkligheten? Ja, kanske...min fd familj skulle säkert säga att, ja, mamma och sambo.... så gjorde du. Men det var inte min intention... vi tar det snacket... bara vi, när det är läge!
Elna, lilla älskade Elna. Gör livet, just nu. Hon får mig att gå ut, otaliga gånger per dygn. En fantastiskt bragd, av en liten 6 kilos individ. Barnen är otroligt viktiga, men de finns ju inte numera, "inpå" skinnet. (Tur för dem!)
Elna, fick mig att överleva, att komma tillbaka till livet. Otroligt tacksam för min lilla tik, så glad och positiv. Så nyfiken och vill lära sig. Så fin i mötet med andra vovvar och människor. Vilar och sover när jag behöver det, finaste, finaste Alectronas Oh My, våran Elna, tack för livet!
Vi behöver dig. Många kramar. Du har givit mig inblick i hur det är att bli sjuk. Jag försöker lära mig så att jag inte trillar dit. Ge inte upp( lätt att säga)men genom att du finns här så gör du tillvaron mycket bättre. Kram