Carina Norlén

Krypande....

Att blotta sig i min minsta molekyl kan vara farligt. Men jag tror jag har varit med om det värsta, att vara sjuk och sjukskriven länge, att inte räknas med. Förlora sammanhang och människor som betydde mycket, fast det var nog bara jag som behövde dem.
Att reflektera över att vara människa här och just i den här stunden är, ja, jag vet inte.... Sårbart? Det tar energi att bara vara Carina, just precis nu. Det finns någon typ av längtan till det enkla, kanske det som var. Fast det är inget svar och ingen lösning på den jag är just nu, för just precis nu är det nog så att jag måste stå ut. I oredan med människor, känslor och tyvärr även prylar.

I någon typ av frustration, att inte stå ut i röran, det smutsiga. Jag började städa ett rum för att få någon ordning. Men jag ser bara allt annat oxå... Altanen, köksskåpen, kryddlådan, min egen garderob.... Och orken tar bara slut.... Tanken tar all min kraft. Och jag längtar, till ett annat liv, där allt är enkelt! Jag är enkel, en sån man vågar umgås med.

"Du är den enda som jag vill
Tror jag är beroende av ditt ljus"

Bli inte rädd, tankar är till för att uttryckas, annars kan allt fasta och bli en böld som kanske inte spricker och löses upp.