Det finns en rädsla i min kropp. Rädslan att jag faller. Att jag faller in i gamla mönster, det är så lätt, så lätt ... Och jag vill inte! Vill inte vara den gamla Carina som inte kan säga nej för att det sårar andra. Jag tror iallafall att det ska såra när jag sätter upp mitt nej. Min upplevelse är att den är sann. Det känns i hela min kropp. orkeslösheten kommer som posten... Typ "punktligt" efteråt.
Det handlar om att sätta gränsen mot jobbet, det liksom bara glider iväg. FAST jag vet att ingen endaste en på jobbet vill att jag ska bli sjuk igen. Jag vet att det handlar om mig och min gränssättning. Jag tar det inte på allvar. Det handlar om relationer och hur jag är i dem. Vågar jag ta mig själv på allvar? Att nej är nej och ja är ja. Inget svävande som jag alltid tycks hålla på med. Eller gör jag det? Ibland kanske det är den andres ansvar att lyssna också? Usch, det är svårt att skrapa ihop resterna just nu och är så trött. Så ofantligt trött.
