Du, Ni .....Säger att jag ska säga ifrån... Speciellt när det känns i kroppen. När kroppen spänner sig, och protesterar mot orättfärdighet ... Jag vet,. Kyrkligt språk, men jag är ju... Oxå... Kyrklig, kristen....
Du,Ni... Säger att jag ska lyssna.... På andra, på mig själv inklusive vad min kropp säger....
Problemet är mitt, när jag väl känner, vad min kropp berättar.... När jag protesterar, säger ifrån.... Så är det inte okej. Det är mitt fel, jag har fel, jag känner fel, jag upplever fel.... JAG är fel!
Det är väldigt svårt för mig att få intellekt och kropp att vara en enhet. Det spretar åt olika håll. Ångesten som börjar pocka på, men som inte brutit ut ännu. Tröttheten, att sova oändligt mycket till att det blir få timmars sömn.
Fem kriterier av nio ska prickas i för att det ska vara en depression. Jag kickar åter igen in minst fem. Gör så gott jag kan men börjar dra mig undan från gemenskaper, orkar inte ta på "social" masken stup i ett, det får räcka med den på jobbet.
Och det här att vara fel och känna sig fel. Då blir det enklaste, lättaste att dra sig undan. Sover ju bort tiden hemma och då finns det ingen ork att kontakta andra människor.
Har två skyddsänglar, helt klart! Har dykt upp vid min dörr när det varit som mörkast. Tackar Er M och P, vet inte hur jag hade överlevt annars.
Så Gud är god och ser till mitt välbefinnande, att jag ska orka.
Lagar mat, testar musslor. Vart hur gott som helst! Tack P för godaste maträtten.